Nu vill jag gråta.

Nu har det hänt igen, och det allra allra värsta av allt är att det helt säkert händer mycket oftare än när det står i tidningarna. Hur kan man?


VÄSTERBOTTEN. Enligt åtalet blev fyraåringen slagen och torterad av styvpappan.

Hans mamma också. Men hon vågade inte gå till polisen.

Till sist öppnade sig pojken för sin biologiske far:

– Jag hittade skador på hans kropp. Då började han berätta.

Hela sommaren gick fyraåringen runt med ett rött, svullet öga som rann.

– Mamman sa att pojken hade använt en hårsprej och att det hade runnit ner i ögat, säger en person på orten.

Enligt åtalet i Luleå tingsrätt hade den 38-årige styvpappan utsatt pojken för tortyrliknande misshandel på flera olika orter där de bott, i Värmland och norra Sverige.

Enligt åtalet har 38-åringen bland annat hällt frätande soda i ögat på pojken och hällt lim i hans öra.

Kastat honom i väggen och slagit honom med tillhyggen. Tvingat honom att äta tills han kräktes. Och under en resa mellan en ort i Västernorrland och den lilla ort i Västerbotten där de bodde tills nyligen ska styvpappan också ha bränt pojken med en cigarettändare. Listan kan göras längre, mycket längre.

Och pojkens 26-åriga mamma vågade inte slå larm. Enligt åtalet misshandlades hon med tillhyggen och fick huvudet dunkat i väggen. Sambon hotade också att hugga av hennes händer och fötter och döda hennes föräldrar.

Trevlig mot grannar

Paret flyttade till den västerbottniska orten i februari. Den 26-åriga tvåbarnsmamman var trevlig mot grannar och bjöd på bakverk. På ytan verkade allt bra.

– Men de sista två månaderna var hon väldigt reserverad och sa bara hej, säger en person på orten.

”Jag ramlade”

I somras hade kvinnan gjort illa sin fot. Men enligt bekanta sa hon:

– Jag ramlade ner för trappan, för jag hade foppatofflorna på mig.

Fyraåringens 26-årige pappa skiljde sig från kvinnan förra sommaren, i samma veva som hon träffade 38-åringen.

Biologiske pappan befann sig därefter utomlands under flera månader. Men i oktober i år, när han hämtade fyraåringen, gick sanningen upp för honom:

– Barnens mor och hennes nya sambo stod utanför huset och sa att allt var bra. Men pojken ville absolut inte åka tillbaka dit. Då förstod jag att nåt var fel.

Pappan säger att pojken öppnade sig motvilligt:

– Jag hittade skador på hans kropp. Och när han började berätta kunde han gå in på detaljer. Han hade varit rädd länge. Biologiske pappan slog larm till myndigheterna.

Häktades

I samma veva vågade även fyraåringens mamma avslöja sin mörka hemlighet för socialtjänsten.

Styvpappan greps och häktades några dagar senare. Nu är han åtalad för grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och grov misshandel.

Han ska dock inte ha rört fyraåringens lillebror.

– Det har varit helt förfärligt, jag vill inte tänka på det. Men pojkarna känner sig tryggare nu, säger biologiske pappan.

Får fyraåringen några varaktiga men?

– Ögat ser inte bra ut, men synen ska inte vara skadad. Öronen är det inga fel på. Och brännmärkena försvinner väl långsamt.

I går kväll samlades den barngrupp dit den 26-åriga kvinnan brukade gå med pojkarna.

– Visst har det varit småskador på honom. En gång hade han lapp för ögat. Vi grämer oss något oerhört att vi inte fattade vad som pågick, säger ledaren.

Gruppen skulle egentligen julpyssla i går kväll, men hela kvällen gick åt till att prata om det fasansfulla som hänt mitt i bland dem.

– Det är så fruktansvärt. Vi är chockade, ledsna och kan inte förstå.

Erkänner misshandel

Den åtalade 38-åringen erkänner misshandel mot både sambon och styvsonen, men inte i den omfattning åklagaren beskriver.

– Han säger att de haft relationsproblem som i huvudsak har rört de vuxna i familjen. Han känner djup ånger över att pojken har kommit i kläm i det, säger mannens advokat Lennart Wiklund.

Barnens biologiska pappa försöker också ta in chocken och samla sig inför rättegången som börjar nästa vecka.

Men framför allt försöker han se framåt:

– Mest av allt känner jag att jag tycker väldigt mycket om barnen och deras mamma. Vi koncentrerar oss på att hålla ihop och ordna vårt liv så gott vi kan. Men det kommer att ta tid.

Andreas Victorzon
Linda Hjertén
Mira Micic
Kristina Ohlsson

Jag vet att ni undrar vad jag gör om dagarna nu egentligen, med mina gipsade ben och allt.

Såhär ligger det till: idag vaknade jag. Sen somnade jag. End of story.

Fötterna har fått nog.

Nu sitter tårna och jag här, och tårna sjunger en liten sång för mig; "fötterna demonstrerar, fötterna har fått nog! Auuum. Auuuum. fötterna vill ha frihet här i sin egen sko! Auuum. Auuum". Snart, små tår, får ni vicka hur mycket ni vill.

Icke att förglömma!

Jag är lite förvirrad, jag trodde att jag hade lagt in en bild som jag inte hade. Som tur är går saker att rätta till här i livet.

Bruno Banani från Tilda och Björn, och ett halsband ifrån mormor & morfar. Fina presenter!

Lite presenter och födelsedagsbilder.

En massa fina födelsedagspresenter:


Frukost på sängen med oboy & vispad grädde!
Det får man dricka även om man råkar fylla vuxen :)


Jag fick en gitarr! KOLLA IN vad blank den är!


En fin kofta från Tilda & Björn!


Ett hårband & en halsduk från Erlandssons.
Mamma fick vara modell :D


Tunika från mormor & morfar.


En stor tröja med stor polokrage från mormor & morfar.


En stor tröja ifrån Erlandssons.

Ett band till gitarren + en mannick
som man kan stämma gitarren med,
från mamma & pappa.


Lite gitarrböcker från mamma & pappa.

Finfina rosor från mamma & pappa.


Finfina rosor från Maria M.


Min nya fina gitarr!

Nallebud

Nallebudet och jag säger natti fnatti.

hej bloggen, jag har varit på sjukhus. de har sågat och flyttat och dragit och borrat i olika saker i mina fötter. det gör ont, men det värsta är inte att jag har ett avsågat ben och lossade senor i foten utan att jag inte kan/får vicka på tårna. jag vill vicka och hoppa och studsa!! men aj aj aj aj, vad ont det skulle göra om jag hoppade och studsade på dessa fötter. aj aj aj aj. nu tycker jag att det ska ha gått två veckor så jag får byta gips och se hur det ser ut, om tårna sitter fast på riktigt eller om de bara har sytt fast dem lite. det har gått ungefär ett dygn och sex timmar. det allra ALLRA värsta är när Michael Jackson-reklamen kommer på Spotify för då vill tårna vicka i takt till Beat it. men nu har jag hunnit vänja mig lite, och jag tror inte längre att alla tårna ska trilla bort när som helst. det känns tryggt.



hej bloggen, här ligger jag och ligger.


först fick jag pilar på fötterna.

sen fick jag ett armband med namn på.


sen fick jag kanyl+dropp+bandage.

sen stickade jag och mamma lite.

sen såg jag på tv medan mamma rapporterade vad som hände nere på gatan.



sen drack jag lite grann.




sen väntade jag ännu mera.


sen sa jag adjö till mina fötter. Hej då fossingar!





Sen dröjde det ett tag tills jag hörde en man med norsk brytning någonstans säga att "nu är det klart, amanda". jag tror att jag nickade. då var klockan sex. när jag öppnade ögonen en stund senare så hade jag tio ton gips på fötterna.

nu ligger jag och mina tio ton gips nedbäddade under ett täcke och AJ AJ AJ, det gör lite ont.

Someday we'll put it toghether and we'll get it undone

Just idag är det 288 dagar sedan jag gick in på lektion klockan 8.10 på morgonen, och fick veta att en flicka i ettan tagit livet av sig den natten. Utan varningstecken eller förklaring.

Hela livet kämpar vi alla med olika saker. När man är liten så gäller det först och främst att lära sig stå på benen, prata och äta själv. Benen är vingliga i början, orden blir inte helt rätt och det händer att skeden med maten kommer lite utanför munnen ibland. Men för de allra flesta så går det till slut. När man blir lite äldre så gäller det att lära sig räkna, läsa och skriva. Också detta tar sin tid, och det tar mer tid för vissa än för andra.

Sedan kommer den där åldern då man börjar jämföra och tävla. Man ska ha de coolaste kläderna, nyaste mobilen och de högsta tankarna om sig själv. Sen ska man vara populär också, och det är inte lätt alltid. Många gånger vill man bara smälta in bland alla andra. Jag har inte levt ett särskilt långt liv ännu, men jag vet hur det är att vara 8 år och också vilja ha ett stickers-album, att också få vara med och leka och att också känna alla på skolan. När jag var 8 år åkte jag och pappa till leksaks-affären och köpte just ett stickers-album, nästa dag satte jag mig ute på skolgården med mitt nya inköp och plötsligt var alla över mig och ville byta klistermärken med mig. Själv lyckades jag byta till mig ett som var hitfluget från självaste USA.

Det gäller att passa in. Det gäller att passa in så förtvivlat mycket när man blir äldre, och för en del funkar det inte så bra. En del känner att man faktiskt inte duger och att man måste lyckas om och om igen.

Faktum är att vi alla passar in här på jorden, och att alla kan behöva se ett léende nån gång ibland. Faktum är att det gör ont när man är 8 år och för första gången i sitt liv känner att man måste göra något mer än att bara vara sig själv, för att duga. Faktum är också att det måste göra minst lika ont när man 8 år senare på kvällen börjar undra varför ens dotter inte kommit hem från judoträningen som hon alltid gör, och varför hon sedan inte svarar på mobiltelefonen när man ringer. Eller när man kommer på sig själv med att faktiskt ha lagt märke till att en av toalettdörrarna i skolan varit låst väldigt länge, men inte funderat mer över det förrän man nästa morgon hör att just bakom den låsta dörren hittades inatt en flicka som hängt sig.

Det är just för att det gör så ont som det är så viktigt att vi är snälla mot varann, att vi tar hand om varann och att vi då och då ler mot varann.

No stress

Idag var det en mindre bra dag. Jag gjorde några test på nån sida nyss, och nu visar det sig att jag lider av både borderline, panikångest, depression och asperger. Dessutom har jag dålig självkänsla. Det är ett hårt liv jag lever, det ska ni veta.

För övrigt planerar jag att starta en klubb för alla som är trötta på Basshunters reklam(er) på Spotify. Kära Basshunter. Du är som de förinlagda 7sekunders-låtarna på min mobil. De skrämmer slaget på mig varje gång de dyker upp, men likförbannat lyckas jag inte bli av med dem.

Det började förresten idag med Jimmie Åkesson: "vår svenska kultur håller på att försvinna, och det är muslimernas fel" bla bla bla gnäll gnäll gnäll... Tänkte passa på att gnälla tillbaks lite: om vi tänker efter några sekunder - är det deras fel att vi anpassar oss åt dem? om jag klampar in i ditt hus med skorna på, beror det på att jag är muslim eller på att du inte klargjort för mig att det inte är ok i ditt hus? När blir växthuseffekten muslimernas fel? Sen när började "det finns nästan ingen information att tillgå, men i rimlighetens namn så kan man anta att det stämmer" bli ett bra argument för att muslimska män är överrepresenterade när det gäller våldtäktsmän? Det finns inte heller någon information om att pingviner kan flyga, men i rimlighetens namn kan man ju anta att de kan det eftersom de har vingar. Skriver man en debattartikel i Aftonbladet så går det bra att tycka att invandringen är för stor, men det går inte lika bra att tycka att muslimska män är överrepresenterade bland våldtäktsmän om de inte är det. För en stund var det nästan som att Jimmie Åkesson fick Maud Olofsson att låta vettig där. Och det är illa Jimmie, där har du nåt att jobba på.

Nu ska jag såååååvah gott i världens bästa säng. Snart är det lov! God natt!

it's a town full of losers and i'm pullin out of here to win

Hösten har kommit till södra Sverige. Det är grått, blött, kallt och alla är trötta. Igår lät jag som Henke Larsson när jag pratade med M. Jag håller inte på med dumheter, men jag är oftast nyvaken. Idag har jag dock ryckt upp mig.


Nu är det fredagsmys om det så är det sista jag gör.

Söndagar är aldrig bra, jag tror jag har nämnt det förut nån gång här på bloggen (eller om det var nån annan dag. men det finns dagar som är bra också, som t.ex. fredagar och.. ja, fredagar.). Idag har det varit en typisk söndag. det har varit grått ute, kallt, regnat, skolarbetena har svämmat över och jag har varit ensam här hemma sen strax efter elva.

Nu sitter jag och ser på Wallander - Sidetracked. Lite halvmysko sådär måste jag säga, och väldigt skojsigt på ett sätt. Skojsigt på det sättet att alla svenska ortsnamn och personnamn uttalas lite käckt på brittiska; Wallander - Wollondah, Hässleholm - Hässelhååhm, Nyberg - Naybööhg etc.
Mysko eftersom alla i den skånska staden Ystad tycks vara britter (med svenska namn dessutom), samt tidningen på bordet med den svenska rubriken som britterna tycks förstå alldeles utmärkt. Det undrar jag över. Jag undrar också över Henke Larssons röst - är han nyvaken varje gång han pratar, eller håller han på med andra dumheter måntro?

Lördagar är förresten också bra. Igår var en bra lördag. Mormor är en bra mormor.

Jag har verkligen blivit blödig på äldre dar. Här sitter jag och försöker hålla tillbaks tårarna när jag läser på Aftonbladet om Björn, 87 som räddade sin fru Vera, 88 ur sitt brinnande hus. "Min enda tanke var att få ut Vera, som inte kan gå själv utan sin rullator", säger han. Veras första tanke i sin sjukhussäng är att "när jag kommer hem igen, då ska jag ta på mig min blå morgonrock", men nu finns varken morgonrock eller hem kvar. 2000 böcker, familjefoton, kläder, minnen, smycken och till och med testamentet är borta, men Björn och Vera är glada att de har kvar varandra. Dottern Berit åkte omkring hela dagen i Trelleborg för att köpa sina föräldrar nya kläder och andra nödvändigheter, och de bor nu tillfälligt hos ett av barnen i Karlstad. Vilken tur det är att vi har varandra.


Vår nya familjemedlem är förresten inte så hemsk som det låter. Han är gosig och snäll också.

Pappa lärde mig hur man tar bra närbilder när vi var ute och gick för ett tag sen. Då var det grönt ute. Nu är det andra bullar.

Gissa vem som har världens bästa syskon. Här sitter man helt ensam och snyftar till Förlossningskliniken och Extreme home makeover (jag har visst börjat bli lite blödig på äldre dar), och så kommer posten:















Såhär kul är livet hemma just nu (börjar bli lite rastlös här):

I don't like mondays.

Nu tänker jag ta ut min rätt som skoltrött tonåring och vara tjurig. Från och med nu ska jag börja bokstavera och skrika allt jag säger. A-N-N-A-R-S Ä-R D-E-T S-V-Å-R-T A-T-T H-Ö-R-A V-A-D J-A-G S-Ä-G-E-R.

Klockan är nu 23.33, och en mygga surrar mig i ansiktet. Det gör inte så mycket när man haft en hund i fejjan halva dagen. Det har jag glömt att nämna - vår nya familjemedlem. Han är brun och vit, och lever efter orden "följ fötterna, och attackera". Jag tycker om honom jättemycket men han är jobbig. Det är alla just för tillfället. Inkl. mig själv. N-E-D-R-A-N-S S-Ö-N-D-A-G-A-R.

Nu ska jag byta lakan, och sen ska Trudi och jag gå och lägga oss. GOD NATT.

Do it with a heart wide open, say what you need to say

Jag tror inte att jag sett just det här klippet innan (http://www.youtube.com/watch?v=1k08yxu57NA&feature=related), det skulle jag ha kommit ihåg. Britain's got talent 2007. Karl'n kommer uppklädd i kostym in på scen, han har sneda tänder, är aningens korpulent och ser ut som att han helst av allt skulle vilja sjunka ner i marken och begrava sig i nervositeten och det dåliga självförtroendet. Men att sjunka ner i marken är inte det han är där för, så han sjunger. Han sjunger, och han sjunger skjortan av t.o.m. Simon Cowell. Efteråt drar han en lättnadens suck, och jag tycker att det är helt sinnessyk(!!) att människan någonsin tvivlat på sig själv, för Paul Potts är fantastiskt fin & bra & duktig & briljant & alla andra fina ord.

Såhär är det; i en liten människa kan det finnas något stort. Det kan finnas något mycket litet i en stor människa, och det kan finnas något ännu större i en stor människa och tvärtom. Det kan finnas precis vad som helst i folk. Glöm inte det. Don't judge a book by its cover.

För övrigt så tycker jag att det verkar vara något som inte står riktigt rätt till i Kanye Wests... hjärna. På MTV-galan 2007 (eller 2006) gick han upp på scen, snodde uppmärksamheten från Justice mitt under deras tacktal och påpekade att han själv skulle vunnit. MTV-galan 2009, vad gör han då? Jo, han kommer upp på scen, roffar åt sig uppmärksamheten från den 19åriga Taylor Swift som slagit igenom ganska nyligen, men den här gången är det Beyoncé som skulle ha vunnit. Gör man så, Kanye? Nej. Så gör man inte. Frågade vi om din åsikt, Kanye? Nej. Det gjorde vi inte.

Some will win, some will lose, some were born to sing the blues

Igår började jag mitt tredje och sista år på gymnasiet. Tredje året på gymnasiet betyder: alla ettor ser upp till mig. Alla tvåor ser upp till mig. Jag är störst, bäst, vackrast och coolast.
Jag undrar om jag lever upp till det. Jag undrar om de två meter långa pojkarna och de supersminkade flickorna med blonda lockar ser upp till en tjej som inte ens är över 1.60, har knall-lila strumpbyxor, skjorta, solbrillor, håret huller om buller, är röd om kinderna och svettig efter att ha tagit sig upp hela den långa vägen upp för den ack så långa stentrappan upp till es-korridoren. Det undrar jag.

Nu har M och L pratat hela kvällen. Så jag snodde M's säng. Tänker inte flytta på mig. DÄR FICK DU!

Hade jag inte haft bättre koll på mig själv så hade jag trott att jag nyss mördat någon. Så är inte fallet.

my friends say i should act my age, what's my age again?

för alla er som undrar vad jag gör nu för tiden, om jag andas, om jag lever. fear no more, här kommer svaret.

grekland. kalmar. kalmar. kalmar. softar. chillar. sover. ser på sjunde himlen. åker båt. kollar blocket. spelar gitarr. bränner skivor. släktträffar. plockar svamp. softar. chillar. sover. kramas. agerar tekniksnubbe. färgar håret. nu; koffeinkickar, därför kommer lite bilder nu.





















Ett tips: ge mig mer monsterdricka, mamsen och papsen! För bättre resultat kan ni ge mig den på morgonen istället för klockan tio på kvällen.

Peace, love, understanding & glöm för tjyven inte min 18års-dag den 16 november

Jag gjorde något quiz på svt.se. Lägg väl märke till mittenraden..